Reportage i tidningen Mellanbygden

David Aretorns skrivresa började i årskurs fyra med lärare Aino Eriksson i Flarken. Han hade innan dess kämpat med läs- och skrivsvårigheter, som visade sig vara dyslexi.

– Hon gav mig en skrivbok och sedan fick jag skriva en berättelse, och så började det. Det hann bli ganska många skrivböcker med olika berättelser och karaktärer, berättar David Aretorn.

I slutet av november släppte han sin andra bok i en planerad serie om sex böcker. Till vardags jobbar David som projektledare åt Polarbröd och skriver när han har tid.

Bokserien heter "Den sjunde dagen" och utspelar sig under andra världskriget, något David beskriver som en självklar tidsperiod för "en femtioårig, vit, medelålders man", men även en bra inramning för en historia. Genren är historisk fiction och de första två böckerna heter "Publius Bekännelse" och "Lyktan".

Jag vill gärna att mina karaktärer blir så levande som möjligt. Att de får relationer och utvecklas.David Aretorn

– Min berättelse börjar med att Heinrich Himmler får ett brev och en anteckningsbok som påstår sig leda till det som kallas för Skapelsetemplet, där allt liv började, berättar han, och fortsätter:

– Jag har försökt att inte fastna för mycket i själva historieberättandet och att det bara är en jakt på templet, jag vill gärna att mina karaktärer blir så levande som möjligt. Att de får relationer och utvecklas.

1 av 2PrivatPublius Bekännelse är inledningen till en serie om sex böcker som handlar om den ständiga jakten efter makt, evigt liv och visdom. Utgiven hos hybridförlaget Vulkan som både e-bok och ljudbok.1 av 2PrivatLyktan är en direkt uppföljare på Publius Bekännelse och den andra boken i "Den sjunde dagen"-serien.

Berättelsen kretsar kring två barn, Franz och Rebecka, som har övernaturliga krafter, men historien innehåller ett tiotal andra karaktärer. När David skrivit första boken, på cirka 400 sidor, kändes det som en utmaning att skriva fler – men inte omöjligt.

– Det är väl det som är tjusningen i skrivandet. Jag tror också det är ett tecken att man skriver något som är ganska okej, när berättelsen tar över och förändras medan du skriver den.

Den andra boken är illustrerad av Ulrika Balla, en illustratör och högstadielärare som David träffade på Littfest i Umeå.

PrivatUlrika Balla har skissat tre av huvudkaraktärerna. Hon har ritat omslaget till "Lyktan".

– Jag gillade hennes stil och frågade henne om hon kunde tänka sig att hjälpa mig att illustrera några av mina karaktärer, berättar David Aretorn.

– Det är mycket lättare att sätta något i huvudet eller beskriva något om man har en bild. Det går att skapa mer magi runt den.

David titulerar sig hobbyförfattare, men har större drömmar.

– Det är klart att man drömmer om tanken att jobba med det på heltid på något sätt, man tycker ju att det är kul. Men sannolikheten att komma så långt att man kan leva på sitt skrivande, framförallt i Sverige som är ett så litet land, den är ganska liten. Det är ganska få som klarar det, säger han.

David beskriver sin sätt att skriva som rappt:

– Jag tycker inte om långrandighet, då tappar jag tråden som dyslektiker.

Han beskriver att det handlar om ett ständigt nötande som dyslektiker, att skriva och öva – och inte skämmas.

– Att skriva i Word underlättar ditt liv. Det hjälper med grammatik och stavningen, säger han och förklarar att han använder sig av uppläsningsfunktionen på Word, samtidigt som han läser, för att hitta de sista felen.

David tipsar även om att låta någon annan läsa texten.

– En bra dag när jag har sovit bra och ätit bra, då stavar jag sällan fel, och det är för att jag har suttit och skrivit tusentals timmar.